en ny jessica
VARNING !! jag kommer inte kolla om jag stavar rätt , var glad om jag använder punkt på rätt ställe.
jag skriver för att visa att jag lever för dom som bryr sig.
jag vet varken ut eller in längre, jag går in i mig själv och jag orkar verkligen inte bry mig mer alls. inte om någonting
Skolan funkar bra, nya klasskompisar som är snälla. men vad trodde jag? att jag ska bli nya jordbruksministern? jag kan inget där man måste tänka. jag är helt jälva efterbliven. kommer sluta i ett sketet stall någonstans med pissig lön, dåliga arbetstider och förslitningar i hela kroppen.. men kanske är jag glad då? Hästar är, utan att skryta, det enda jag verkligen kan och är duktig på. jag kan fanimej inte lösa Ma D tal eller tycka suduko är roligt som alla andra smarta ungdomar.
Men ska sanningen fram så vill jag kunna något annat, men jag har så pissigt tålamod så ingenting blir av.
Djursjukvårdare ? kanske det kanske, emn det skulle jag isf bli bara för att verinär är jag för puckad för att kunna plugga till.
vi får väl se. hoppas jag kommer någonvart. just nu saknar jag hästar, plönninge, stalltiden och ULRIKA. trodde aldrig jag skulle säga detta men jag SAKNAR ULRIKA SOM HETSAR EN TILL JOBB. jag vill ha en piska i ryggen som vrålar hur seg man är i stallet när man har ansvar över 60 hästar med en polare. och jag ÄLSKAR när jag och min polare oftast faktisk var 2 steg för henne. Då fattade man nog inte hur grym man var på att jobba, men det gör man nu.
Saknar det. Har ingen häst att motionera. har inte ens en box att mocka eller ett muggbandage att lägga....
Måste verkligen ta tag i kontakten med alla saknade vänner från Plönninge,.. men just nu känns allt så himla ovärt och negativt. Jag hatar verkligen att lära känna folk, älska dom, och sedan tvingas lämna dom ? så himla hemsk.. mitt hjärta blöder fortfarande när jag tänker på tiden med tjejerna... hur vi kunde nästan slå ihjäl varandra, men ändå älskade vi varandra, fanns där som en familj. Vi tjejer.. vad vi har gjort mycket tillsammans.. att vi inte tog vara på den tiden bättre.
Hade jag vetat hur det skulle bli nu, känslan att vara såhär ensam, hade jag aldrig lämnat harpligegården. Jag hade sovit i pök soffan och vägrat lämna huset.
Nee usch nu börjar jag böla igen. jag gråter verkligen för ingenting numera. Hittar jag inte min strumpa innan jag ska ta bussen till skolan kan jag börja grina, sjukt....
Tänk att få sitta på harplingegården en sista gång, med " break your heart" pumpandes från emilas rum och tjejerna dansandes på golvet , fulla, snygga och galna. Stå utanför och vråla " FÖR VI SKA TA STUDENTEN" i november, och bli utskällda av en gubbjävel i nackkrage hahaha och dansa på THE CORNER och inse att det har spårat ur när alla står med varsin hand på stången ! Och jag lovar er brudar, att våran taxi snubbe som vi raggade upp ibland på torget saknar oss !!!
Detta blev ett långt och rätt så deppigt inlägg, brukar bli så :P hehe men jag kan ibland inte sluta saknar er !
När vi ses ska jag pussa och krama sönder er allihopa, och jag kommer gråta och snora ner er.
Och en sak som behöver sägas, men som jag ärligt talat är för feg för att säga via telefon...
SOPHIA JAG ÖNSKAR ATT VI KUNDE GÖRA OM MIDSOMMAR JAG SAKNAR DIG !!!!!!!!!!!!!!!!
Japp, det märks nog inte att jag läser Svenska C nu va ? hehe
ses igen om några månader :P
